Att ha föräldrar som förstår en, det måste vara en välsignelse eller nått. Det är väldigt sällsynt!!
Ett päron som låter en göra grejer, för att dom själv visste hur det var när dom var små. Men ja, alla har inte sånna föräldrar. Skulle vart kul med såna, visst vill man ha sånna som bryr sig om en, men ändå sånna som vågar släppa taget. Man lever trots allt en gång! Du är tonåring en gång!

Även någon som låter en se ut som man vill, vill man färga håret blått, så vill man höra ett ja! Inte ett nej, för att dom tycker att "det inte är snyggt". Men en själv kanske tycker att det är snyggt? Är det inte meningen att man ska kunna trivas med sig själv? Vill man ha en piercing, oftast(eller iaf i min familj) så får man höra "inget innan du är 18 år!". Men snälla? Blir det nån skillnad, dom kommer ändå få se den förr eller senare? Spelar det nån roll om det är nu eller då? Fortfarande en piercing? Tatuering? Den kommer fortfarande sitta kvar så länge man själv vill det?